En cymbalnörds bekännelser

Jag älskar fingercymbaler. Det tog ett tag innan jag kom på att jag gjorde det, men nu vill jag inte vara utan dem, inte ens i långsamt när de bara ska sitta på, i all tysthet. Det känns alltid lite vemodigt att inse att nej, till den här låten passar inte cymbaler, för så mycket har de blivit en del av dansen att de så tydligt fattas mig då.

Länge hade jag ett set mycket enkla cymbaler som jag hittade i en liten skrubbliknande affär, innan jag "uppgraderade" mig till ett par andra, minst lika enkla, liksom utklippta med metallsax. När jag sent omsider upptäckte Saroyans cymbaler och äntligen vågade mig på att beställa därifrån fanns ingen återvändo. Så underbara, så olika klang och ton, så vackra... Tre set först, sedan tre till och ännu fler har det blivit. Ack så dyra, men jag ångrar mig inte en sekund.

De största jag har, Afghanis i silver, är otroligt vackra, men får tjänstgöra som mina fotosessionscymbaler. Till det passar de utmärkt. Stora och fina, gör sig på bild, framför allt för att de faktiskt syns, men också för att om jag skulle spela på dem så skulle jag i princip bli döv. Även utomhus, jag har testat. Klangen är enorm. Detta, och en allmän hänsyn till grannar i kombination med att jag tenderar att få inspirationspåslag och en enorm lust att göra saker (tex spela cymbaler) nattetid, har lett till att jag använt mina relativt nyvunna virkkunskaper till att tillverka ljuddämpare, så kallade mfflar (från engelskans "zill mufflers"). Och då måste man ju naturligtvis dokumentera dem och ta porträtt på dem när de sitter på, vilket är en mycket viktig del i det hela just för att det är så kul. Minst lika kul som spelandet och virkandet.

Cymbaler med mfflar.

Så vad vore livet utan cymbaler?

/B