Visar inlägg med etikett fingercymbaler. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fingercymbaler. Visa alla inlägg

torsdag 24 juli 2014

Historiens vingslag

Jag har en tendens att fokusera väldigt mycket på att ATS är en modern dansform. Oftast presenterar jag stilen som "American Tribal Style Bellydance, en modern sorts magdans". Och det är den ju. Vissa av stegen vi utför har knappt två år i bagaget. Men samtidigt är dess huvudsakliga beståndsdelar desto äldre, och det glömmer jag lätt bort.

Visste ni att tre fjärdedelar av Tiktaalik är utbildade arkeologer (även om ingen av oss jobbar inom arkeologi längre)? Med detta följer ett enormt intresse för det mesta som är gammalt och förhistoriskt, samt i mitt fall en fascination för 'ursprung' eller företeelser i originalform så att säga. När jag nyligen var på semester i Rom så passade jag på att besöka Vatikanmuseerna. En lång och på tok för varm dag avslutades i samlingen som kallas The Gregorian Egyptian Museum, och där i en glasmonter hittade jag något oväntat och alldeles alldeles underbart..

Fingercymbaler!

Och det är inte vilka fingercymbaler som helst, utan fingercymbaler i brons från Jerusalem - som enligt min knapphändiga okulära besiktning är extremt snarlika de vi själva använder (mittenparet såg ut att ha ungefär samma storlek som våra Nefertitis/Arabesque från Saroyan) - daterade till 1450-1350 f. Kr. Dom är alltså hissnande 3500 år gamla! Bara sug på den insikten en stund...!

Som en liten jämförelse kan nämnas att vi här hemma i Norden vid ungefär den här tiden (äldre bronsålder) ägnade oss åt att lägga stenar på hög, göra hällristningar och skapa diverse mystiska "kultföremål". Birka fanns inte. Sigtuna fanns inte. Visby fanns inte. Stockholm fanns inte. Göteborg fanns inte. Men i Jerusalem spelade dom på likadana fingercymbaler som vi använder idag.

Knapphändig information, tycker arkeologen. Men det är fina linjära mönster som skymtar fram!
Jag måste erkänna att tanken svindlar i min nördiga hjärna. :) Saroyan har en pyttekort historielektion på sin hemsida och pratar där om att det finns belägg för att cymbaler faktiskt satt på dansares fingrar så tidigt som 500 f. Kr, men för mig känns det naivt att tro att föremålen i Vatikanens egyptiska utställning har använts till något annat. Kanske inte den bäst underbyggda arkeologiska teorin, jag vet, so shoot me. :)

Spännande, intressant och roligt är det i alla fall! Jag undrar så hur dom låter...

/M




söndag 12 augusti 2012

En cymbalnörds bekännelser

Jag älskar fingercymbaler. Det tog ett tag innan jag kom på att jag gjorde det, men nu vill jag inte vara utan dem, inte ens i långsamt när de bara ska sitta på, i all tysthet. Det känns alltid lite vemodigt att inse att nej, till den här låten passar inte cymbaler, för så mycket har de blivit en del av dansen att de så tydligt fattas mig då.

Länge hade jag ett set mycket enkla cymbaler som jag hittade i en liten skrubbliknande affär, innan jag "uppgraderade" mig till ett par andra, minst lika enkla, liksom utklippta med metallsax. När jag sent omsider upptäckte Saroyans cymbaler och äntligen vågade mig på att beställa därifrån fanns ingen återvändo. Så underbara, så olika klang och ton, så vackra... Tre set först, sedan tre till och ännu fler har det blivit. Ack så dyra, men jag ångrar mig inte en sekund.

De största jag har, Afghanis i silver, är otroligt vackra, men får tjänstgöra som mina fotosessionscymbaler. Till det passar de utmärkt. Stora och fina, gör sig på bild, framför allt för att de faktiskt syns, men också för att om jag skulle spela på dem så skulle jag i princip bli döv. Även utomhus, jag har testat. Klangen är enorm. Detta, och en allmän hänsyn till grannar i kombination med att jag tenderar att få inspirationspåslag och en enorm lust att göra saker (tex spela cymbaler) nattetid, har lett till att jag använt mina relativt nyvunna virkkunskaper till att tillverka ljuddämpare, så kallade mfflar (från engelskans "zill mufflers"). Och då måste man ju naturligtvis dokumentera dem och ta porträtt på dem när de sitter på, vilket är en mycket viktig del i det hela just för att det är så kul. Minst lika kul som spelandet och virkandet.

Cymbaler med mfflar.

Så vad vore livet utan cymbaler?

/B

söndag 7 augusti 2011

Fingercymbaler - arrrrgggh, dessa ljuvliga tingestar!

Fingercymbaler - en del ryser vid tanken medan andra får något lystet i blicken - oavsett vilket så hör de till ATS. De är i högsta grad ett instrument och med dem så ackompanjerar man musiken och dansen, och finns ingen musik tillhands så kan man spela ändå - oerhört praktiskt! Således kan man dansa ATS närhelst andan faller på, för de är ju så små så det finns egentligen ingen anledning att inte alltid ha dem med sig!

Vilken sort ska man välja då? Ja det är mycket en smaksak, men om man nu bestämt sig för att dansa ATS så kan det vara värt att satsa lite på cymbaler som man känner att man kan bli vän med och tycka om. Saroyan är en av de världsledande tillverkarna som varmt kan rekommenderas, och de har ett brett sortiment. På deras hemsida så kan man dessutom provlyssna hur de låter! De tillverkar även FCBD:s specialcymbaler. Det finns många billiga cymbaler att få tag på på andra håll också, men man får i mångt och mycket vad man betalar för.
/B