Historiens vingslag

Jag har en tendens att fokusera väldigt mycket på att ATS är en modern dansform. Oftast presenterar jag stilen som "American Tribal Style Bellydance, en modern sorts magdans". Och det är den ju. Vissa av stegen vi utför har knappt två år i bagaget. Men samtidigt är dess huvudsakliga beståndsdelar desto äldre, och det glömmer jag lätt bort.

Visste ni att tre fjärdedelar av Tiktaalik är utbildade arkeologer (även om ingen av oss jobbar inom arkeologi längre)? Med detta följer ett enormt intresse för det mesta som är gammalt och förhistoriskt, samt i mitt fall en fascination för 'ursprung' eller företeelser i originalform så att säga. När jag nyligen var på semester i Rom så passade jag på att besöka Vatikanmuseerna. En lång och på tok för varm dag avslutades i samlingen som kallas The Gregorian Egyptian Museum, och där i en glasmonter hittade jag något oväntat och alldeles alldeles underbart..

Fingercymbaler!

Och det är inte vilka fingercymbaler som helst, utan fingercymbaler i brons från Jerusalem - som enligt min knapphändiga okulära besiktning är extremt snarlika de vi själva använder (mittenparet såg ut att ha ungefär samma storlek som våra Nefertitis/Arabesque från Saroyan) - daterade till 1450-1350 f. Kr. Dom är alltså hissnande 3500 år gamla! Bara sug på den insikten en stund...!

Som en liten jämförelse kan nämnas att vi här hemma i Norden vid ungefär den här tiden (äldre bronsålder) ägnade oss åt att lägga stenar på hög, göra hällristningar och skapa diverse mystiska "kultföremål". Birka fanns inte. Sigtuna fanns inte. Visby fanns inte. Stockholm fanns inte. Göteborg fanns inte. Men i Jerusalem spelade dom på likadana fingercymbaler som vi använder idag.

Knapphändig information, tycker arkeologen. Men det är fina linjära mönster som skymtar fram!

Jag måste erkänna att tanken svindlar i min nördiga hjärna. :) Saroyan har en pyttekort historielektion på sin hemsida och pratar där om att det finns belägg för att cymbaler faktiskt satt på dansares fingrar så tidigt som 500 f. Kr, men för mig känns det naivt att tro att föremålen i Vatikanens egyptiska utställning har använts till något annat. Kanske inte den bäst underbyggda arkeologiska teorin, jag vet, so shoot me. :)

Spännande, intressant och roligt är det i alla fall! Jag undrar så hur dom låter...

/M

En klassiker

Intervju med Carolena

Hittade den här intervjun med Carolena från så sent som i Juni i år - håll till godo :)

/B

Hur Tribal kom till Sverige del 5

* Del 5 i serien skriven av Ulla Edenmark *

På ett tidigt stadium blev jag inbjuden till Norge för att undervisa i Tribal. Publiken där hade gillat as-Sayfs version och ville ha mer. Jag var på flera orter, och lämnade i Oslo och Sandefjord efter mig några entusiaster som jobbade vidare och bildade de första norska tribalgrupperna. Tribal Empire blev 2002 inbjudna till att uppträda på en show arrangerad av al-Farah på Månefisken, en scen som vi fortfarande räknar som en av våra absoluta favoriter.

Då, 2002, hade vi börjat experimentera med att dansa tribal eller ATS som det senare började kallas, till turkisk 9/8 musik, och visade upp både vanlig improvisation, svärd i form av Bird, och den nya 9/8 dansen i Norge, till publikens förtjusning. Vi experimenterade mycket, och fick vår inspiration ifrån många håll på den tiden.

Varje år från 2001 presenterade vi vårt nya material på Stockholm Bellydance Festival, och hela sommaren kunde man se oss på söndagarna på BabaJan, då etnografiska muséets restaurang. Vi började undervisa med öppna klasser, och snart hade vi terminskurser på Studiefrämjandet i Stockholm. Och så växte tribal som dansform….och spred sig, till Uppsala, till Linköping, Gotland, Eskilstuna, Göteborg, Umeå…när Tribal Fusion dök upp chockade vi Oslo med en totalt ny stil – men det är det som lockar med Tribal – det är en dansstil i ständig utveckling!

Från turban till blomma - och tillbaka igen?

Från början var turbanen den obligatoriska huvudbonaden inom ATS. Ståtlig med mycket pondus och kraft enligt vissa som saknar den; alternativt en varm, huvudvärksframkallande samling tyg på huvudet som det är en lättnad att slippa, enligt andra som onödigt att nämna inte saknar den. Efterhand så blev ATS:ens hårmode mer influerat av fusionmodet och blommorna kom in i bilden. De har funnits med ett bra tag nu, och vi har dessutom haft en period av garnhår tillsammans med blommorna. Vad kommer härnäst? Man kan aldrig så noga veta. Tids nog dyker det nog upp en och annan turban igen - kanske den klassiska varianten, kanske den nättare halvturbanen, eller en helt ny tappning. För det är ju som med allt mode egentligen, att det tenderar att komma tillbaka på ett eller annat sätt. Mer att läsa om detta finns här.

Turbaner - älskade och hatade, här dekorerade med indiska silversmycken

Garnhår + blommor

Blommor

???

/B

Hur tribal kom till Sverige del 4

*Del 4 i serien skriven av Ulla Edenmark *


Så, på hösten 2001 hade vi samlat ihop tillräckligt med pengar för att kunna åka till USA – det som vi hade jobbat så hårt för i ett drygt år. Men i september hade terroristattackerna mot framför allt World Trade Center i New York gjort att flygresor inte var något man bara gjorde. Vi grubblade och tänkte och i samband med allt detta så lämnade Natasja gruppen, inte på grund av terrorister utan det hade andra orsaker. Vi tre som var kvar reste iväg mot San Francisco.

Vi hade en fristad i New York. Där bor en av USA’s mest legendariska dansöser, Morocco, eller Rocky som vänner kallar henne. En god vän sedan många år, och i hennes studio på Manhattan stannade jag och inväntade Sophia och Cecilia, som alla kom med olika plan. Vi reste sedan vidare mot Kalifornien, där vi hade bokat hotell i San Francisco. Hotellet visade sig ligga mitt i det värsta knarkardistriktet, vilket vi upptäckte när vi skulle gå ut och hitta något att äta på kvällen – men själva hotellet var trevligt.

Vi hade lite problem med att hitta den nya studion – FCBD var inte kvar i den gamla kyrka där jag gått mina första lektioner några år tidigare. Efter att ha irrat runt ett bra tag insåg vi att Norra och Södra gatunamnen kunde utgöra en ordentlig skillnad i avstånd – men äntligen hittade vi. Här var Nirvana för tribaldansöser – det fanns inte bara kurser att gå utan ett rum fyllt med dräkter och smycken, en soffa man kunde sitta i och en liten tv med video där man kunde kolla på alla de amatörvideos som låg i högar bredvid den lilla tv’n – av en massa olika grupper och föreställningar. Vi hängde i studion i timmar…en minnesvärd eftermiddag satt vi och tjuvkikade när självaste FCBD repade. För övrigt gjorde vi som jag gjort tre år tidigare, och gick på alla lektioner vi kunde – vi tog också privatlektion av Carolena, där hon rättade våra värsta fel.

Vi reste också nedför kusten till den lilla staden Santa Cruz, där Carolena hade workshop den första helgen. Där köpte vi också våra första Spinning Skirts, svarta med färgade bårder, och mynt-bhar – vi hade innan dess haft bara cholis. Vi hade hyrt bil och hade mycket roligt åt att åka Highway 1 nedför kusten, och sedan runt runt i staden där vi letade hotell och någonstans att äta. Vi åt på en restaurang längst ut på en pir, och innan vi lämnade Santa Cruz (det var november så ganska kallt) hälsade vi på sjölejonen som guppade i havet utanför, och åkte berg- och dalbana på det berömda nöjesfältet som figurerar i flera Hollywood-filmer, bland annat The Lost Boys, en vampyrfilm som spelades in i staden. Nöjesfältet var nästan övergivet så vi var nästan ensamma på den gamla, gistna träbanan, och fick lite blåmärken när vagnen vi satt i kastade sig åt sidorna i svängarna. Nöjda med vår helg åkte vi tillbaka till San Francisco för fler lektioner. På hotellrummet var det kallt (det verkar som att det alltid är köldrekord dit jag åker…) och vi lindade nöjda in oss i våra nya kjolar!

Fortsättning följer.....

Vad är en Tiktaalik?

För några hundra miljoner år sedan vandrade en rätt så säregen varelse upp på land. Den hade huvud, revben och fyra mycket små ben (knappt att de kan kallas ben alls), fiskfjäll och fenor. Denna varelse har fått namnet Tiktaalik roseae och en välbevarad fossil hittades i Kanada 2004. Nunavut-folket som bor i området där fossilen hittades är inuiter. Forskarna bad dem att namnge varelsen som de valde att kalla Tiktaalik (tic-TAH-lick), vilket betyder "Stor grundvattensfisk". 

Då kan man ställa sig frågan; varför tar en dansgrupp detta namn? Jo, därför att en nära vän till en av medlemmarna är biolog och föreslog att det namnet kanske kunde passa oss? Namnet fann snabbt gillande hos oss allihop, både för att det lät bra och för att det representerar en övergång, något gränsöverskridande. Evolution. Ständig utveckling.

Vår logga som Johanna Gudmundsson skapat åt oss!

Vårt första gig under namnet Tiktaalik var på Gottsundadagarna 2009. Regnet fullständigt vräkte ner så vi fick ett redigt dop väl passande vårt namn!

Hur Tribal kom till Sverige del 3

* Del 3 i serien skriven av Ulla Edenmark *

Vi hade turen att ha Sophias mamma Anki på vår sida. Hon sydde alla de tidiga dräkterna, eftersom det bara var jag som hade mina kläder från as-Sayf-tiden. Kjolar och cholis som vi använde då är fortfarande snygga och ärvs av andra tribaldansöser. Min vackra gröna kjol i bomullsbrokad som jag köpte från USA under as-Sayftiden, lever nu vidare i Göteborg där Callisto övertagit vårdnaden.

Cecilia och jag började den sommaren dansa med svärd tillsammans, vilket vi senare gjorde i flera år. Den första dansen var en liten snutt på 2 minuter, som jag koreograferade med de kunskaper jag fått under en privatlektion med Shakira, en av USA's bästa svärddansöser under den tiden. Senare kallade vi in vår kamrat Erik, som är ninja, att undervisa oss i samurajsvärd. Dessa kunskaper och mer använder vi för att skapa en stil av svärddans där svärdet alltid behandlas som vapen.

Senare under året var en minnesvärd föreställning när vi var med på Stallet, en uppsättning under ledning av Irene Karlbom, ståuppkomiker och magdansös. Hon berättade under roliga former om magdansens historia, och så illustrerades detta av olika dansstilar. Här visade vi även upp en ghawazee-dans, innan vi visade upp den moderna stilen, som ser äldst ut - tribal. Vi fick under föreställningen tillfälle att dansa med levande musik, vilket var roligt.

Efter att ha försökt köra dubbelt ett tag bestämde jag mig för att lämna as-Sayf, som fortsatte på sin väg medan jag satsade helhjärtat på TRIBAL!

Året därpå fortsatte vi att kämpa för att få ihop pengar till vår USA-resa. Våren 2001 dansade vi vår första riktigt genomarbetade svärddans, Bird, på Stockholm Bellydance Festival, och fick ett otroligt mottagande. Ett minnesvärt uppträdande under det året var också Sveriges Radio, som ville ha en dansgrupp som skulle stå i lobbyn till kontoret och dansa ett par timmar, för att sprida en orientalisk känsla under några temadagar de hade. Vi fick skrapa alla våra krukor i botten för att få ihop danser och material för att fylla dessa timmar!

På Kungsgatans dag i Oktober 2001 fick vi gå längs Kungsgatan i Stockholm med svärd och våra tribalutstyrslar, vilket man inte är bortskämd med minsann.

Fortsättning följer....

Hur Tribal kom till Sverige del 2

*Del 2 i serien, skriven av Ulla Edenmark*

Jag ville fortsätta med Tribal, så jag beställde instruktionsvideos från FCBD och började lära mig systemet. När jag tryckt in allt jag kunde från de videos jag hade, reste jag till San Francisco och blev väldigt trevligt mottagen av Carolena, där jag fick gå på alla kurser jag ville oavsett nivå. Jag gick alla nybörjar- och fortsättningskurser jag hittade, men vågade mig inte på den avancerade kursen. Jag fick vara kvar och titta, och lärde mig naturligtvis enormt mycket bara av det – och inte minst en uppfattning om hur att lära ut systemet, som nu började kallas för ATS – American Tribal Style. Jag var också på Amira, deras hemmascen på den tiden, och kollade föreställning.

När jag kom hem fylld av nya kunskaper och inspiration försökte jag förmedla den till mina meddansare i as-Sayf men där hade intresset redan passerat och man satsade istället på andra stilar. Det slutade med att as-Sayf röstade bort stilen så Yallah! är fortfarande den gruppens enda Tribalinspirerade föreställning.

Jag fortsatte undervisa lite på as-Sayfs sommarskola och workshops, och våren 2000 hade jag en intensiv med tema Tribal. På den kursen gick Sophia Ström, Natasja Mrdjanov och Cecilia Brättemark, som skulle bli Tribal Empire, Sveriges första renodlade tribalgrupp.

Det var en vårdag, vi satt utanför Studiefrämjandets lokaler och på den tiden rökte vi, så det var vad Natasja och jag gjorde på parkbänken. Sophia och Natasja hade redan pratat om att bilda en tribalgrupp och vi pratade redan där om drömmen att jobba så mycket vi kunde och att samla pengar till att åka till USA och studera för FCBD i San Francisco. Vårt första projekt blev att försöka få ihop något till as-Sayfs elevshow, som då hölls på restaurang Norrport i Vasastan varje terminsslut. Vi hade då fått med oss Cecilia, som hade sett Yallah! och sedan dess velat dansa stilen själv. Detta första uppträdande gav oss definitivt mersmak, så vi jobbade vidare och snart hade vi ca 20 minuter, vårt första färdiga set. Musiken var Country Dance, ett stycke i 4 delar av Sirocco, en grupp musiker som har gjort mycket musik särskilt för den amerikanska tribalstilen. Det fanns inte musikmixningsprogram, Youtube hade inte kommit och tekniken hade knappt lämnat kassettbandsstadiet., så att hitta ett färdigt, lagom långt set, var guld.

Det var i Kungsträdgården på stora scenen vi gjorde vår egentliga debut, som gruppen Tribal Empire. Namnet kom till som ett skämt efter att vi inte fått vara med på en föreställning eftersom vi inte hade något namn. Vi blev då Tribal Empire Strikes Back, efter Star Wars-filmen - vi ville visa att de hade missat något. Vår första logga är mycket lik Star Wars Empire Strikes Back-filmens logga, om man tittar noga :) Namnet fastnade, vi blev Tribal Empire, och vi jobbade och slet, dansade på flera ställen, bland annat Kungsan igen.

Fortsättning följer......

Hur Tribal kom till Sverige del 1

* Här kommer den första delen i en serie inlägg av Ulla Edenmark med berättelsen om hur hon kom i kontakt med Tribal, fler delar följer*

Tribal kom väldigt tidigt till Sverige. Redan på 1980-talet fanns en grupp vid namn Astarte som hämtade sin stil från det dåvarande San Francisco, där Tribal höll på att utvecklas till den stil vi dansar idag. Astarte hade en väldigt annorlunda stil jämfört med svensk orientalisk dans på den tiden. De dansade en folkloristisk stil med nästan uteslutande turkisk 9/8, bar folkloristiska kostymer och dansade i grupp med varandra på det sätt som senare skulle bli utmärkande för Tribalstilen. Astarte splittrades senare och den enda medlemmen som fortsatt dansa är Bia Bergström, som var en av gruppens senare medlemmar.

Efter Astarte tog det runt tio år innan Tribal kom tillbaka till Sverige, då vi i dansgruppen as-Sayf upptäckte Fat Chance Belly Dance och började lära in stilen. Vi började med att beställa en video från USA, Tattoed One, med en av FCBD's tidiga föreställningar. Vi hade vi den tidpunkten ingen aning om hur systemet fungerade med ledare och tecken, men tyckte hela looken med turbaner, vida kjolar, tofsbälten med mera var otroligt snygg och dansen var också tillräckligt spännande för att vi skulle försöka härma vad vi såg.

Sommaren 1996 (?) var vi i Salt Lake City på en magdansfestival, och där såg vi för första gången FCBD och andra tribalgrupper. Festivalen hade en scen där det var dans hela dagen och hela kvällen och grupperna och solisterna avlöste varandra hela tiden. FCBD stod redan då ut bland de övriga, och vi var glada att kunna ta en första workshop på festivalen, där systemet som senare blev ATS beskrevs av Carolena Nericcio som var gruppens ledare, och hennes meddansare Rina Rall och Suzanne Elliot. Vi fick lära oss två steg, Egyptian Basic och Bump, och hur man alltid som ledare står till vänster, och alltid börjar med höger höft. Vi tyckte det var jättespännande.

När vi kom hem började vi snickra på den första av as-Sayfs föreställningar, Yallah! som skulle komma att sättas upp på Vår Teater Östermalm. Där hade vi redan en orientale-akt, och i andra akten bestämde vi oss för att göra vår Tribaldebut - det mesta var folklore, svärd och trumsolo hårt koreograferat som vi brukade, men en liten snutt på ca 1.5 minuter var faktiskt ATS, det vi hade lärt oss i USA. Det var också första gången vi dansade med svärd. Jag sydde alla kostymer till föreställningen, utom kjolarna som vi beställde från FCBD. Vi hade 20 minuters paus mellan akterna att byta om till full tribalutstyrsel med turban. Ingen trodde oss när vi sa att varje turban bestod av ett flertal sjalar som vi satte olika varje gång, och som sedan pryddes med smycken. Det var en nyttig övning - jag är fortfarande snabb i ombyten vilket är praktiskt. Vi visade även upp vårt tribalset på flera olika ställen, bland annat Oslo och Helsingfors.

Fortsättning följer.....

En kortfattad historia om ATS

American tribal style bellydance, förkortat ATS, är en ganska ny dansform som har spridit sig över världen. Historien tog sin början i Kalifornien på 60-talet med Jamila Salimpour.

Jamila och hennes grupp Bal Anat blandande dansstilar från Mellanöstern och Nordafrika och publiken var förtjust. En av hennes studenter var Masha Archer som grundade San Francisco Classic Dance Troupe. Masha satte inget namn på sin dansstil utan kallade det helt enkelt för magdans. Man dansade till en större variation av musik, inte bara populärmusik från Mellanöstern utan man blandade även in opera, klassisk musik, folkmusik från andra länder osv. En av hennes elever och medlem i dansgruppen kallar stilen lite på skämt för Tribal Art Noveau. Den eleven är Carolena Nericcio som började studera för Masha vid fjorton års ålder. 1987 grundade hon gruppen FatChance BellyDance som idag är i mitt tycke den absolut främsta dansgruppen inom ATS.

Det är Carolena som har skapat den dansstil vi har idag med arv från Jamila och Masha.

Dansen är improviserad med en ledare som bestämmer vad resten av dansgruppen skall göra. Formationerna gör att man enkelt kan byta håll på gruppen om man tex har publik på fler sidor. Carolena utvecklade tecken för varje rörelse, oftast en arm eller huvudrörelse som resten av gruppen enkelt kan se. Resultatet blir en dans där alla i dansgruppen kan ändra steg och formationer enstämmigt, nästan magiskt för publiken. 

Läs hela långa historien här!