I detta mitt allraste förstaste blogginlägg som Tiktaalikmedlem är det tänkt att jag ska försöka säga något om mitt perspektiv på ATS och dans, liksom en liten presentation. Den här texten skrevs egentligen i augusti i år, i ett annat sammanhang, men den stämmer fortfarande i allra högsta grad och passar så bra att jag delar med mig av den här med.
För att förstå 'vart jag kommer ifrån' i det här måste man ha en sak klart för sig.
Jag har aldrig dansat. Jag har under större delen av mitt liv gått och närt den helt felaktiga inställningen att om man inte började dansa när man var fyra så är det "ingen idé". När jag flyttade till Uppsala började jag förstås studsa runt på nationernas dansgolv och hade skitkul med det, men jag har aldrig gått en danskurs i hela mitt liv. Utom 6-lektioners nybörjarkursen i vals/bugg/foxtrot med hjärtat för ett gäng med år sedan, och den gav inte direkt mersmak utan cementerade mer min gamla inställning om fyraårsgränsen.
Första gången jag kom i kontakt med ATS var på en kulturnatt för en sisådär fyra eller fem år sedan, minns inte så noga. Det jag däremot kommer ihåg är att jag och hjärtat gick och strosade lite planlöst och hörde spännande musik från Globalen. Vi såg inte så mycket för folksamlingen så vi gick närmare, och gissa hur förvånad jag blev då jag insåg att två av dansarna var gamla arkeologkursare till mig: Lina och Fia. Jag blev helt förtrollad av musiken, kläderna, samspelet och rörelserna (som jag inte för mitt liv hade kunnat gissa var okoreograferade). Så förtrollad att det var en av de få grejerna jag bokade in att jag skulle se på följande kulturnatt. Vilket jag också gjorde, och har gjort varje kulturnatt sedan dess.
För snart tre år sedan hade jag tillslut efter lång intern debatt lyckats övertala mig själv att man
visst kan ta en nybörjarkurs i dans när man är över 25, oavsett om man dansat tidigare, och jag valde då att pröva på ATS på Studiefrämjandet i Uppsala. Det var Berenike som höll i kursen och på den vägen är det. Efter två nybörjarterminer gick jag upp till Ulla Edenmarks fortsättarkurs och efter två terminer där kände jag äntligen att jag började kunna såpass mycket att jag förstod hur mycket det finns kvar att lära sig - om ni förstår hur jag menar - och där är jag kvar. Under hösten har jag haft det stora privilegiet att få dansa med ett gäng sjukt sköna människor och intresset bara fortsätter att växa.
ATS är en otroligt dynamisk dansstil och handlar om så mycket mer än att bara lära sig alla stegen. Samspelet med gruppen och den ständigt flödande kommunikationen är för mig dansglädje förkroppsligad. Det känns liksom lite som att ha ett hemligt språk som inte vem som helst förstår. Det är få gånger jag är så nöjd med tillvaron som när musiken dånar och övergångarna flyter, och få gånger jag skrattat så gott som när det bara blivit pannkaka av alltihop. Att det sen oftast blir fint att titta på, och att man får samla och ha på sig fina kläder, smycken och smink också är bara bonus!
Fast något av det viktigaste under mina dansår har ändå varit gemenskapen och det sociala. Kanske är det något unikt för Uppsalas tribaldansare, förhoppningsvis och troligen inte, men en samling mer ödmjuka, hjälpsamma, inkluderande och livsbejakande människor får man leta efter! Trots mycket blandade kunskapsnivåer i grupperna har jag aldrig någonsin upplevt att det skulle finnas någon slags hierarki eller att man sett ner på folk för att alla inte är lika duktiga eller inte har hållt på lika länge. Dans är roligt och alla är välkomna liksom. Ju fler desto bättre! Kanske är det den atmosfären som har fångat mig, lika mycket som ATS:en i sig själv. Och så här två och ett halvt år senare kan man bara konstatera att jag om någon är bevis för att vem som helst oavsett förkunskaper kan lära sig, om man bara vågar ta det där första lilla steget! Och jag tror helt och fullt att ATS är en dans för alla!
/M
