Lätt som en plätt! Eller?

Jag möts ganska ofta av föreställningen att ATS är en lätt dansform, åtminstone i jämförelse med Tribal fusion. Jag tror det kan ha att göra med att fusion är mer tekniskt inriktad. Att dansa fusion har på ett sätt blivit ett signum för att vara en bra dansare, medan ATS ofta är något man får med "på köpet" när man ändå är inne i tribalsvängen. Att det liksom hör till allmänbildningen att känna till ursprunget när man dansar fusion, typ, medan det länge varit få som dansar ATS för ATS:ens egen skull, i alla fall i Sverige. Men jag tycker faktiskt inte att det är så enkelt.

Nu är det visserligen förhållandevis lätt att komma igång med ATS. Rörelserna i sig är inte alltför tekniskt avancerade och om man bara lär sig att ge och uppfatta tecknen så kan man utan större problem komma igång och socialdansa tillsammans med andra. Jag skriver socialdansa för det är där man så att säga börjar, och det är i socialdansen som mångas uppfattning om ATS har avstannat -  man upplever stilen som en okomplicerad dansform som utförs i socialt syfte. Man jammar och har kul helt enkelt. Det tenderar således att benämnas att man "bara" dansar ATS om man inte också dansar fusion, medan fusion mer ges respekten att kunna stå för sig själv och ofta anses som mer konstnärlig. Fusion omges också mer av individuell stjärnstatus, mycket för att den ofta framförs just solo. Man får en chans att glänsa och ATS erbjuder inte riktigt samma arena för det.

Att ATS är en gruppdans och således social/kommunikativ är absolut inget jag vänder mig emot, tvärtom - det är det som gör att jag älskar den. Det är att ATS skulle vara endast en social dans utan konstnärliga aspekter jag inte håller med om. ATS är ingen egotripp där man visar upp sig själv och sina förmågor, det är en gruppdans där man tvingas släppa kontrollen och utlämna sig åt sina meddansare. Man skapar tillsammans i stunden, utan att veta i förhand vad som ska hända. Det kan vara en stor utmaning, särskilt om man ska dansa inför en publik och vill att det ska bli så bra som möjligt, detta att kapitulera inför att det inte alltid är ens egen version och tolkning som ska fram ;) Inte minst i ett samhälle som i mångt och mycket präglas av individualism.

Och det är här jag hävdar att konstnärligheten kommer in, när ATS:en lämnar socialiseringsstadiet och ska framföras som den kommunikativa konstform den faktiskt också är. Det krävs lyhördhet på flera plan, dels meddansare emellan och förmågan att släppa sitt ego, dels inför musiken och vad den säger/ber om, men också för "det yttre ögat" som innebär att man i dansen har ett utifrånperspektiv på vad gruppen som helhet har gjort, gör just nu, och behöver göra framåt för att framförandet ska bibehålla spänning, dynamik och vara estetiskt tilltalande. Det yttre ögat som också ser dansen i rummet den befinner sig i, och då även bör ta hänsyn till aspekter som scenutrymme, formationer, avstånd, djup och nivåer.

Om man tänker efter lite så är det en väldig massa saker att hålla koll på simultant. Egentligen allt som vilken annan konstnärligt inriktad dans som helst bör innehålla, fast dessutom i ett improviserat gruppsammanhang. Att ordlöst kommunicera med sina meddansare och dessutom komma överens och ta gemensamt ansvar för vad som ska hända, i stunden, det kräver en förmåga att fatta snabba beslut och en vakenhet att uppfatta andras. Det kräver följsamhet, musikalitet och att ha koll på sitt ansiktsuttryck. Det kräver övning och hårt arbete med att finslipa sin teknik så att rörelserna inte blir slafsiga utan så rena som möjligt, och inte minst för att göra tydliga tecken som inte kan missuppfattas. Ju tydligare tecken och ju större följsamhet, desto friare kan man som grupp vara i nyskapandet av kombinationer och vändningar och således hålla dansen levande och spännande för alla, såväl dansare som publik. Allt för att dansen ska kunna presenteras som den konstform den är.

Men allt detta är väl egentligen ganska enkelt, eller? ;)

/B