Hjärnsläpp! Alla har vi våra styrkor (och svagheter)..

Visst känner vi alla igen oss i hjärnsläppet i ledarpositionen, ni vet när allt plötsligt blir pannkaka och man liksom fryser mitt emellan två rörelser - alternativt blandar friskt och hittar på helt nya grejer till följarnas stora förvirring. Faktum är att det har hänt, och händer, alla som håller på med improvisation och ATS oavsett nivå. Det ingår liksom i dealen, och är som fenomen absolut inte endast nybörjare förunnat. Det som kanske skiljer den lite mer erfarne dansaren från nybörjaren är hur man hanterar det. Om man någonstans i bakhuvudet har en plan B när hjärnsläppet plötsligt infinner sig kan man om man är snabb nog rädda det hela utan att publiken ens förstår vad som händer. It's the glory of improvisation! :D

Ju längre man har hållt på (och ju fler hjärnsläpp man fått!), desto lättare får man att reda upp situationen. Practice makes perfect som det så fint heter. Vissa behöver öva mer och andra mindre, precis som med allt annat. Ett knep är att hitta ett "nödsteg" som man alltid lätt kan falla tillbaka till och vila i medan hjärnan bootar om. Gör en hip bump. En pivot bump. Byt arm och gör en pivot bump till, och så är du på banan igen. Eller stå några sekunder i en ghawazee shimmy och ta ett eller ett par varv medan du funderar på fortsättningen. Jag lovar att publiken endast i undantagsfall kommer märka något.

En annan klassiker är oj-nu-tog-låten-slut-syndromet (med varianten oj-nu-blev-det-långsamt/snabbt-igen i gott sällskap). Jag är expert på det! Och jag inbillar mig att jag blir bättre eller ibland att det inte syns så mycket. Fast där kommer ju inspelnings-möjligheternas förbannelse in. Även om publiken inte såg något när misstaget väl inträffade så kommer du själv garanterat att se det på filmen efteråt. Och då är det bara att bita i det genanta äpplet och försöka lära sig till nästa gång. Det är faktiskt extremt nyttigt (och jobbigt!) att se sig själv på film!

Men ej att förglömma i sammanhanget: alla har också saker som vi är bra på, som liksom väger upp dom där missarna! Jag anser själv (givetvis mycket ödmjukt och självdistanserat) att jag har en fin shimmy. Den tog ungefär 1 och ½ år på sig, men när den väl landade så blev det bra! Exempel i övrigt: Lina har otroligt fina armar, särskilt i det långsamma. Irja har en fantastisk närvaro och pondus, också särskilt i det långsamma. För att inte tala om svärdsföringen. Berenike rör sig som en katt och lär sig nya steg snabbare än någon annan jag träffat. Fia är grym på just flöde, stegen följer på varandra utan hack eller glapp i oändlighet. Ej att förglömma dock, är att vi alla har saker vi är lite sämre på också. Själv har jag svårt att lära mig nya steg generellt, behöver otroligt regelbunden repetition under lång tid innan det sätter sig. Särskilt snurrar är min stora akilleshäl! Jag har också svårt med vinklar.. Den där osynliga lådan man ska bära med sig, som liksom är densamma oavsett hur rummet ser ut. Den kämpar jag med (och vad resten tycker att de behöver öva på får de själva skriva blogginlägg om, om de vill)!

Här är ett klipp från när vi var på Underbara Bar i Stockholm och dansade live till Morfis Bixur. Vi hade hört låten typ två gånger innan och gillade den så mycket att vi bestämde oss för att köra lite ren improvisation till den. Synd bara att det var jag som råkade stå närmast ledarposition när den tog slut, för jag var fullständigt oförberedd och lyckades inte rädda det snyggt. Jag bjuder på den. :)

(den noggranne noterar också min kombinerade sahra/rainbow, men jag tänker inte säga när den kommer - den räddade jag åtminstone till liten del)

Att säga att detta nesliga avslut (som dessutom fastnade på film) har genererat en större medvetenhet hos mig är snarast en underdrift. Jag vill aldrig göra likadant igen. Förhoppningsvis gör jag inte det heller, det är ju egentligen inget stort och svårt att ha i bakhuvudet men utan filmsnutten hade jag nog inte tänkt på det nämnvärt.

Med detta vill jag bara säga:
Fokusera inte så mycket på det du tycker att du är dålig på, för vi har alla svagheter. Det är mänskligt. Tänk istället på vad du känner dig duktig på och var stolt över det! Fortsätt öva och se dig omkring när du dansar med andra. Jag har sagt det förr och upprepar det gärna: förebilder och potentiella lärare finns överallt! Även i spegeln. Tillåt dig själv att bli inspirerad! Och försök hamna på film ibland. Kanske är det precis vad du behöver för att kunna hoppa över det där hjärnsläppet nästa gång!

/M